SAP Lund rescenserar Almedalstalarna

På måndagen var det vänsterpartiets och Lars Ohlys tur att äntra Almedalen scen. En del av vänsterpartiets egna profilfrågor presenterades, men det var ändå inte det som var vänsterledarens fokus. Tyngdpunkten var i stället på nödvändigheten av en ny och rödgrön regering och en politik som tar itu med problem och orättvisor.

Lars Ohly berörde även den samhällsyn och människosyn som präglar dagens samlade högerpartier. En samhällssyn som tydliggjordes i Reinfeldts tal på söndagen och resonemangen om att företräda allmänintressen och inte särintressen. Till de ointressanta särintressena hörde ju enligt statsministern bland andra sämre betalda löntagare, sjuka, personer med funktionsnedsättning, pensionärer och studenter. Dessa fanns det ingen större anledning att lyssna på. De beskrevs som omättliga kravmaskiner och inget annat. Men andra frågor utpekades av moderatledaren som tillhörande allmänintresset. Till dessa hörde motståndet till en förmögenhetsskatt för samhällets allra mest välbeställda och en fastighetsskatt för hus värda över sex miljoner kronor. Här markerade Ohly tydligt att en samlad rödgrön regering istället kommer att utgå från en annan samhällssyn. En politik som utgår från medborgarnas behov och där samhället stöttar och stärker förutsättningarna för människor att växa och utvecklas enligt sina drömmar. Ett samhälle där man får stöd utifrån behov, och bidrar efter förmåga.

Vänsterledaren berörde även den mediadramaturgi och personfixering som drivs av borgerligheten, med starkt stöd av huvuddelen av den politiska journalistiken. Där presenteras valet som ett val mellan ansikten och administration. Här var vänsterledarens poänger välgörande. Valet är istället ett vägval mellan olika syn på samhällets utveckling. En rödgrön politik för ett samhälle som håller ihop, eller en högerpolitik med ökade orättvisor och klyftor. Det är det valet väljarna har att göra i september.

Anders Almgren

SAP i Lund rescenserar Almedalstalarna

Söndagen den 4 juli var Moderaternas först ut under Almedalen 2010. Moderaternas huvudtalare var partiordföranden och statsministern Fredrik Reinfeldt. För den som ser fram emot en valrörelse full av personangrepp och smutskastning måste talet ha känts som en vitamininjektion men för den som vill se en valrörelse som handlar om de två politiska alternativen och deras respektive reformprogram för framtiden blev talet en stor besvikelse.

Reinfeldts sommartal i Almedalen var nämligen en mycket märklig upplevelse. Med två månader kvar till valdagen så valde statsministern att inte med en enda stavelse redovisa regeringens kommande politik. Istället lades allt krut på att attackera oppositionens alternativ. Till sin hjälp hade han en arsenal av halvsanningar och rena lögner . Borta var den resonerande statsmannamässiga attityd som statsministern har lagt sig till med på sistone och istället var det en uppenbart trängd Reinfeldt som levererade vad som av en person benämndes som ett ”MUF-tal”. Med devisen ”anfall är bästa försvar” utdelades den ena rallarsvingen efter den andra mot de rödgröna. Bland statsministerns påståenden fanns påståendet om att ”ROT-avdraget kommer att skrotas”, var bara ett exempel på de lögner som förmedlades från Almedalens scen.

Istället för att i sitt tal berätta om sin politik för Sveriges framtid svängde han sig mellan å ena sidan berömma sig själv och sin regering för Sveriges välskötta ekonomi och å andra sidan berätta att det enda han kunde lova väljarna var att just skapa ordning i de offentliga finanserna. Att det inte fanns något reformutrymme var uppenbart men nämndes inte med ett ord. Samtidigt slog han tvärsäkert fast att några skattehöjningar inte alls behövs. Vi som lever i en verklighet där många kommuner i Sverige har stora ekonomiska underskott tolkar det som att vi antingen har att förvänta oss stora nedskärningar eller ännu mer växande underskott.

Det var inte bara Reinfeldts tal som saknade innehåll om den egna politiken eller svaren på de aktuella samhällsproblemen. Även själva inramningen och introduktionen från högers hovtrubadur Wille Crawford rymde samma självgodhet. Vi tänker då framförallt på den nya vallåten. För när men hör refrängen ”om det flyter – låt det flyta, om det funkar – låt det funka” eka ut i sommarkvällen frågar man sig vilket flyt, och för vem? För onekligen har det borgerliga vanstyret drabbat oss väldigt olika. Är det flytet för den cancersjuke som under strålbehandlingens intensivaste skeden ska söka jobb i hela landet för att inte bli av med sjukkassan som de sjunger om? Eller flytet för Västeuropas mest arbetslösa ungdomsgeneration, där var fjärde person är utan jobb? Nej, snarare är det väl flytet för förskolläraren i Årsta som köpte loss ett par kommunala förskolor och gick med över tre miljoner kronor i vinst på ett år. Eller männen i kritstreck på Carnegie vars jobb räddades av att Odell köpte banken, samtidigt som industri efter industri stängs utan tillstymmelse till åtgärd från regeringen. Men att livets lott faller ut lite olika är ingen nyhet. Det var ju därför vi i Sverige tillsammans reste oss ur fattigdom och orättvisor och började forma ett samhälle grundat på rättvisa och att alla ska få goda chanser att utvecklas och pröva sina vingar. Därför är ju regeringes politik med ökade klyftor och förvägrade chanser inget annat än en återgång till ett samhälle som vi sedan länge varit glada att vi en gång lämnat.

Anders Almgren

Daniel Pettersson

Tal av Kristin Linderoth vid Gaza-demonstration i Lund

Fredagen den 4 juni arrangerade Socialdemokraterna i Lund tillsammans med Miljöpartiet en manifestation till stöd för Ship to Gaza och för att fördöma staten Israels agerande mot fredskonvojen. Jag var talare för Socialdemokraterna och nedan publiceras talet i sin helhet:

Överallt i världen demonstrerar människor för blockadens upphävande och för ett fritt Palestina, fredsrörelsen växer sig återigen stark och plötsligt kan man ifrågasätta Israels laglöshet och fullständiga arrogans utan att omedelbart bli stämplad som ondskans företrädare.

Vi måste ta vara på det här ögonblicket, för det kommer inte att vara särskilt länge.

Ett antal borgerliga skribenter och journalister gör redan sitt bästa för att så det där lilla fröet som ska få människor att tvivla på fredsaktivisternas avsikter och uppträdande. Dilsa Demirbag-Sten uppmanar i Expressen i förrgår alla “att sätta sig ned i båten”, eftersom vi ju faktiskt inte vet vad som hänt på Ship to Gaza.

Bortsett från att det är en smaklös formulering så bör man reagera på att okunskapen åberopas som ett argument mot kritiken av Israel. I själva verket vet vi alldeles tillräckligt.

Vi har vetat alldeles tillräckligt under väldigt lång tid.

Vi vet att palestinierna förvägras rätten till ett eget land, att ockupationen av Gaza är olaglig och orättfärdig, att Israel begår systematiska övergrepp på det palestinska folket, att Gaza är världens största utomhusfängelse och att det sk världssamfundet frånsett några pliktskyldiga protester stillatigande låtit Israels apartheidpolitik fortgå dag efter dag, år efter år, decennium efter decennium.

Nu vet vi dessutom att israelisk militär bordat en obeväpnad fredskonvoj som befann sig på internationellt vatten och mördat, misshandlat och kidnappat fredsaktivister, för att sedan förvägra de fängslade deras grundläggande rättigheter.

Politik är inget spel, inget som svävar för sig självt ovanför våra huvuden. Det handlar om liv eller död för oerhört många människor i världen och det som händer nu är att det kommer så nära oss att vi inte längre kan låtsas att vi svävar i okunskap.

En kamrat sa till mig på manifestationen i Malmö i måndags kväll att det bara är omständigheter som skiljer oss från de som var ombord på båtarna. Och det är sant. Det kunde lika gärna ha varit vi. Och just för att den insikten inte ska kunna slå rot hos människor, just för att den insikten inte ska få konsekvenser så tog Israel till det yttersta maktmedlet, de visade att det handlar om liv eller död. För att skrämma fredsrörelsen till tystnad, men de kommer inte att lyckas.

En del journalister och debattörer har lämnat okunskapsargumentet bakom sig och gör nu allt för att aktivt misskreditera de som var ombord på fartygen, hela Ship to Gaza-projektet och i förlängningen ifrågasätta rättigheterna för människorna som lever i Gaza. Samtidigt dyker ordet övervåld upp lite här och var, som om lite lagom våld mot en fredskonvoj på internationellt vatten hade varit okej.

Vi får inte stillatigande acceptera detta, utan måste stå upp för det som vi vet är riktigt. Vi måste värna sanningen och anständigheten närhelst den ifrågasätts.

Det räcker nu.

Sverige måste ta hem sin militärattaché från Israel, handelsavtalet med Israel måste upphävas, de ansvariga för massakern på fartyget måste ställas inför rätta och blockaden mot Gaza måste brytas. Vi måste ställa dessa krav på den svenska regeringen och vi måste fortsätta stödja Ship to Gaza så att fler båtar kan skickas.

Israel kanske tror att dödsskjutningarna på Ship to Gaza markerar slutet på den internationella rörelsen för ett fritt Palestina, men inget kunde vara mer fel. De kan inte stoppa hur många fartyg som helst. Vi som vill ha ett fritt Palestina kommer alltid att vara fler.

Det här inte slutet. Det här är bara början.

Kristin Linderoth

Har vi råd med välfärden?

Så har ytterligare en i raden av rapporter om välfärdssektorns framtida kris sett dagens ljus. I förra veckan kom Svenska kommunförbundet med en rapport med den fantasifulla titeln “Framtidens utmaningar”. Rapporten är framtagen av en grupp politiker som har haft kommunförbundets samlade ekonomiska expertis till sin hjälp.I rapporten driver de tesen att välfärden i framtiden kommer att kräva så enorma resurser att det kommer att bli väldigt svårt att klara finansieringen av den samma. Det talas väldigt mycket om den kraftigt ökade “försörjningsbördan” det vill säga att allt fler äldre ska försörjas av allt färre yngre. Ibland har detta fenomen rubricerats som “generationskriget” eftersom ungdomarna förväntas försörja sina skraltiga gamla föräldrar på ålderns höst.

Det som slår mig allra mest när jag läser Kommunförbundets rapport är den apokalyptiska anda som den är skriven i. Som politisk aktivist och visionär Socialdemokrat har Olof Palmes devis om att “Politik är att vilja” alltid tjänat som ledstjärna. Men intrycket de senaste åren har många gånger förbytts i det rakt motsatta, “Politik är att kunna, och att finansiera”. Allt är ödesmättat, arbetstidsförkortning är säkert bra men för dyrt, jämlika löner är en fin tanke men fungerar inte i verkligheten, alliansfrihet är ju en vacker ide men det är klart att Sverige måste ställa upp och ta sitt internationella ansvar i Afghanistan. Och så vidare…

Det intressanta är att bakom allt detta finns en högst påtaglig politisk agenda. Det handlar om ett internationaliserat finanskapital som försöker hitta sätt att utöka sina ekonomiska intressen. Allra tydligast syns detta på välfärdens område där “finansieringsproblemet” helt plötsligt verkar försvinna så fort de privata intressena får komma in och driva vård och omsorg i egen regi. De lösningar som förs fram handlar ju om just såna åtgärder som Svenskt näringsliv och högerns demagoger alltid har fört fram, höjd pensionsålder, fler arbetade timmar och ökad privat finansiering.

Jag vill inte hävda att Kommunförbundet, Regeringens långtidsutredning med flera ljuger men de överdriver sanningen och de skyller på helt fel faktorer.

För det första: rapporterna förklarar tydligt att den offentliga sektorn kommer att behöva mer resurser i framtiden men att finansieringsutrymmet är begränsat och att den maximala “betalningsviljan” har nåtts. Men innan vi ens har börjat diskutera arbetstidsförlängning, höjd pensionsålder och ökad privat finansiering så har ju den offentliga sektorns andel av BNP stadigt minskat de sista 20 åren. Samtidigt har den totala BNP:n ju ökat med någonstans mellan 2 och 5 procent per år. Som exempel kan nämnas regeringens Vårproposition som presenterades idag den 15 april. Där framgår det att den offentliga sektorn 2009 hade utgifter på 1637 miljarder vilket motsvarade 53,5 procent av BNP. 2014 bedöms utgifterna var 1844 miljarder vilket då endast bedöms vara 48,3 procent av BNP. Om BNP-andelen skulle vara konstant skulle det kunna betyda nästan 200 färska miljarder till välfärden.

För det andra: samtidigt som BNP har ökat och den offentliga sektorn har minskat så har en faktor hela tiden antingen ökat eller förblivit allt för hög nämligen den svenska arbetslösheten. I 2009 års statsbudget slukade bokstavligen arbetslösheten 50 miljarder kronor. Detta är pengar som redan idag, trots att den offentliga sektorn minskar som andel av BNP, finns inom det offentligas och politikens räckhåll. Med en sänkt arbetslöshet så skulle dessa resurser istället för att gå till arbetslöshetsunderstöd kunna komma välfärden till del.

För det tredje: Rapporten slår fast en “sanning” som nästan har upphöjts till naturlag och det är att den offentliga sektorn i princip inte kan öka sin produktivitet. Inte på en enda punkt kan det effektiviseras eller göras någonting på ett annat sätt. Det är en tanke så absurd att den knappt förtjänar att bemötas. Faktum är att en enda procents produktivitetsökning i den offentliga sektorn skulle göra åtskilliga miljarder tillgängliga för välfärdens finansiering.

Jag vill alltså inte debattera siffror med Kommunförbundet eller Finansdepartementet eller någon annan prognosmakare. Jag vill bara visa att det fortfarande finns politiska alternativ och att ingen utveckling är ödesbestämd. Det som saknas är egentligen inte resurser utan aktiv fördelningspolitik och modiga politiker.

 
Daniel Pettersson

2000-talet i backspegeln, ett misslyckande för jämlikheten

Det finns faktiskt inte så mycket att vara stolt över när 2000-talet ska summeras. Socialstyrelsen gör i sin Social rapport 2010 en ganska dyster sammanfattning av utvecklingen under 2000-talet.

Stora delar av decenniet har präglats av högkonjunktur med stigande realinkomster vilket kan tyckas positivt men vid närmare granskning konstaterar Socialstyrelsen att inkomsterna har stigit mycket mer i de över inkomstskikten vilket innebär att ojämlikheten i samhället har ökat.

Arbetslösheten har sett över hela perioden minskat sedan de svåra åren i början av 1990-talet men den andel av befolkningen som står utanför arbetsmarkanden och de sociala skyddsnäten är oförändrad, vilket i absoluta tal innebär att det är fler personer som är verkligt fattiga idag än för 10 år sedan.

Den etniska boendesegregationen som ökade kraftigt under 90-talet har stabiliserats, förmodligen som en konsekvens av ett allt mer avtagande bostadsbyggande. Däremot har den så kallade ekonomiska segregationen öka dessutom kan man se ett tydligt samband mellan etnisk och ekonomisk segregation framförallt i storstäder. Med andra ord så samverkar klass och etnicitet som segregerande och ojämlikhetsskapande faktorer och diskussionen om klassamhällets försvinnande borde enkelt kunna begravas.

Ett intressant konstaterande i rapporten handlar om ungdomsarbetslösheten. Det har väl knappast undgått någon att Sverige har en hög ungdomsarbetslöshet. Det intressanta är att ungdomsarbetslösheten tycks vara relativt opåverkad av de förändringar av gymnasieskolan som har skett sedan slutet av 1970-talet. Socialstyrelsen konstaterar att ”orsakerna till ungdomars jämförelsevis höga arbetslöshet sannolikt finns på arbetsmarknaden”. Fredrik Reinfeldts rekommendation till gymnasieungdomarna i Lund för ett knappt år sedan om att ”anstränga sig hårdare i skolan” tycks relativt meningslöst. Kanske är det bara så enkelt att det helt enkelt är bristen på jobb som lämnar ungdomar utanför arbetsmarknaden?

Socialstyrelsens rapport stärker bilden av 2000-talet som ett förlorat decennium. Den politik som allt för mycket oavsett regering har kommit att handla om sänkta skatter, inflationsbekämpning, och avregleringar har inte lett till ökad ekonomisk jämlikhet. I vår politik för 2010-talet måste därför begreppet ”fördelningspolitik” få en mer framskjutande placering. Jämlika samhällen främjar tillväxt och produktivitet och då finns det också resurser till att bygga en stark välfärdsstat och sätta människor i arbete.

Daniel Pettersson

Konsten att koka soppa på en spik

Igår den 30 mars kom Alliansen till Malmö för att presentera sina storslagna planer för att hålla ihop landet genom ”de bastanta infrastrukturinvesteringar” som statsminister Fredrik Reinfeldt pratade om.

Men ”satsningen” är ju redan satsad. I september 2008 presenterade regeringen sin nya infrastrukturpolitik och de 417 miljarder som skulle plöjas ner i investeringar, drift och underhåll av spår och vägar de kommande åren. Och igår ett och ett halvt år senare presenterade regeringen exakt samma satsning 417 miljarder.

Det som skiljer regeringens satsning nu från september 2008 är att man har tagit sig friheten att även presentera andras pengar som egna satsningar. 65 miljarder eller drygt 13 procent av de totala 482 milajrder som ingår i infrastrukturplanerna är pengar som kommer från medfinansiering antingen direkt från de svenska kommunerna eller indirekt via trängselskatter och vägavgifter.

Fredrik Reinfeldt missade inte heller poängen att kalla den förra regeringens infrastrukturplan för ”ett underfinansierat luftslott”. Saken är den att med hänsyn tagen till inflationen så är skillnaden mellan de båda regeringarnas förslag i princip obefintlig. 381 miljarder 2003 motsvarar i dagens penningvärde ungefär de 417 miljarder som regeringen ”satsar”.

Alliansen slår sig även för bröstet med att man nu har tagit tag i det eftersatta underhållet av vägar och järnvägar. Sanningen är den att av regeringens drifts och underhållspengar så går 136 miljarder till vägarna och 64 miljarder till järnvägarna. Denna våldsamma snedvridning kommer att få konsekvenser på längre sikt, inte minst när de föreslagna järnvägsinvesteringarna som infrastrukturminister Åsa Thorstensson skryter om invigs om ett par år.

Samtidigt duckar alliansen helt i de verkligt stora frågorna. Det finns inga besked om den utredning om snabbtåg mellan Göteborg, Stockholm och Malmö som lämnades till regeringen under 2009. Att vi riskerar att fåvänta till 2021 innebär att framtidens nationella järnvägsinfrastruktur riskerar att dröja till mitten av detta sekel.

För Lunds del kan vi bara bittert konstatera att det inte finns med några riktiga satsningar på investeringar i upprustning av Simrishamnsbanan, ett projekt som för en väldigt ringa kostnad skulle kunna knyta ihop de östra och västra delarna av Skåne. Inte heller fanns en krona till den satsning på spårbunden kollektivtrafik, den så kallade Lundalänken, som under många år har drivits av kommunen. Beskedet från Jan Björklund var kallsinnigt att sådana företeelser är kommunala angelägenheter.

Det faktum att Jan Björklund igår även stolt presenterade projektet med att köra pågatåg mellan Malmö och Trelleborg som ”en satsning på godstrafiken” visar med all önskvärd tydlighet att alliansens företrädare inte bara är ointresserade utan direkt okunniga om hur framtidens hållbara infrastruktur och kollektivtrafik ska finansieras och utformas.

Daniel Pettersson

Lärarlösa lektioner, ett borgerligt alternativ i Lund

Ingen kan väl förneka att kunskap i många avseenden är nyckeln till utveckling. Det gäller för oss som individer både i privatlivet och vad gäller studier och arbete. Men kunskap är inte endast en framgångsfaktor i den personliga utvecklingen. Det är även en framgångsfaktor för hela samhället. Utan kunskap står vi oss slätt i att anta vår tids utmaningar. Detta oavsett om det gäller klimatfrågan, ökade orättvisor eller arbetslösheten.

Kunskap förvärvas givetvis från många håll och genom hela liven. Man blir ju aldrig för gammal för att lära sig något nytt. Men man kan ändå inte överskatta skolans roll. En bra skola är helt klart något värt att kämpa för. Det håller väl all med om?

Men efter kvällens sammanträde i Kommunfullmäktige i Lund undrar jag verkligen om samsynen är så total? I debatten om tilläggsbudgeten gick nämligen åsikterna helt isär. Sedan valet 2006 har den borgerliga majoriteten i Lund genomdrivit rekordstora nedskärningar inom hela skolsystemet. Alla våra förslag om att istället stärka resurserna för att öka lärartätheten och utveckla det pedagogiska arbetet har de konsekvent gått emot. Så även denna gång när vi föreslog, fullt finansierat, en välbehövt förstärkning med ett hundra lärartjänster. Men tji fick vi – det gick som vanligt. De röstade nej. Resultatet av deras förda politik har blivit enorma personalminskningar i förskolan, grundskolan och gymnasieskolan, samtidigt som Komvux nästan helt lagts ner. Minskningarna i lärartäthet är obestridliga. De framgår med tydlighet i skolverkets öppna databaser och i kommunens egna årsredovisningar. För att lärartätheten i dag skulle vara den samma som 2006 hade det behövts två hundra ytterligare lärare i Lund! Så omfattande har nedskärningarna varit, och detta bara på tre år!

Företrädarna för de borgerliga partierna verkar fasta i villfarelsen att lärarna inte har en avgörande betydelse för elevernas skolresultat och kunskapsinhämtning. De framstår som de sista kramarna av den lärarlösa lektionen – denna pedagogiska återvändsgränd mår bäst av att få vila i frid.

Anders Almgren

Soffa, tält eller en egen bostad – det är frågan?

Lunds universitet är Nordens största lärosäte. I augusti varje år kommer tusentals förväntansfulla nya studenter hit för att påbörja sina studier. Många blir dock besvikna på sitt första möte med den gamla lärdomsstaden. Anledningen är den orimliga av bostadssituationen. Förra året uppmärksammades studentbostadsbristen genom att vänliga Lundabor uppmanades att upplåta sina soffor och att kommunen öppnade upp Källby camping för de nykomna studenterna.

Att enbart erbjuda studenter att sova på soffor eller bo i tält är varken en värdig eller långsiktig lösning på studentbostadsbristen. En ensamstående småbarnsförälder som flyttar till Lund för att studera kan knappast utnyttja Lunds gästfrihet, utan tvingas söka utbildning någon annanstans.

Det vore direkt förskönande att beskriva den moderatledda majoriteten som passiv. Dessvärre arbetar de till och med aktivt för att försvåra och aktivt förhindra byggandet av studentbostäder. Samtidigt som kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid skryter om planerna på nya studentbostäder så röstade han och den övriga borgerliga majoriteten emot förslaget om att låta kommunens eget bostadsföretag bygga studentlägenheter.

Det har till och med gått så långt att Universitetet, som i lag varit förhindrad att ha bostäder, nu vill hyra ut studentlägenheter. Samtidigt som kommunen med ett övergripande ansvar för bostadssituationen, vägrar att ta sitt ansvar.

För studenternas skull hoppas vi på ett majoritetsskifte i nästa val.

Obama visar vägen

Igår blev det klart att Obama och USA har valt väg.

Det strikta marknadsstyrda system för privata sjukförsäkringar som landet har dragits med i åratal hade succesivt tjänat ut. Sjukvårdskostnaderna i USA har år efter år ökat. Ett resursslöseri utan dess like!

Samtidigt som den svenska borgerligheten aktivt arbetar för att införa ett liknande system hörs från demokraterna i USA precis de argument som oppositionen i flera år har framfört i debatten om uppluckrandet av det svenska sjukförsäkringssytemet.

USA valde borgerlightens föreslagna väg för flera år sedan och deras erfarenheter borde vi nu ta lärdom av även i den Sverige. En gemensmt finansierad sjukvård och allmänna försäkringar med kollektiv risk är kostnadseffektivare och ger en kvalitativare vård än privata system.

I åratal har det från borgerligt håll har låten alltid varit “titta på USA”. Men för att citera Mikael Wiehe, “Ska nya röster sjunga” ska det nu höras ett eko från den rödgröna oppositionen “titta på USA”.

Daniel Pettersson